Kompisklubbar eller den goda journalistikens försvarare?

Första artikeln av två om de japanska kishaklubbarna. Jag skrev dem vid JMK.

Det finns inga röda skinnsoffor och inga barskåp i hörnen. Reporterklubben vid hälso- och välfärdsministeriet i Kasumigaseki i Tokyo är långt ifrån nidbilden av ett slutet, hemligt sällskap. Dörren står på vid gavel och ingen försöker hindra den som vill komma in och titta. Därinne ser det mest ut som ett ovanligt rörigt kontorslandskap, med skrivbord avgränsade av kontorsskärmar, boktravar och tidningshögar som på sina ställen nästan når taket, och lite överallt anslagstavlor med ministrars dagsscheman och pressmeddelanden om den senaste Sars-utvecklingen. Men hur anspråkslösa de än ter sig väcker japanska reporterklubbar, kishaklubbar, som den på hälso- och välfärdsministeriet, starka känslor. Inte minst bland dem som inte får bli medlemmar.

Vid snart sagt varje japansk myndighet finns en kishaklubb. Egentligen lyder kishaklubbarna under NSK, den japanska dagspressens organisation, men i praktiken är varje klubb självstyrande, och dess medlemmar fria att bestämma vem som skall släppas in i klubben. Kishaklubbarna har oftast egna lokaler hos sin myndighet, där medlemsjournalister kan arbeta, och dit politiker och tjänstemän bjuds in till presskonferenser eller utfrågningar. För journalister vid de stora medieföretagen i Japan är kishaklubbarna en viktig väg att skaffa information.

Den japanska offentlighetslagstiftningen är mest inriktad på att bevara dokument till eftervärden. De flesta myndighetsdokument blir inte offentliga förrän efter ett eller flera år, andra lämnas inte ens till arkivering. Det har gjort det än viktigare för journalister att försäkra sig om andra vägar att skaffa information. Klubbarna har varit ett sätt att skapa sådana vägar, och dessutom sätta kraft bakom journalistkårens och allmänhetens krav på snabb och korrekt information från myndigheterna.

På kishaklubbarna är det ofta journalisterna som bestämmer när presskonferenser skall hållas. Dit släpps ofta budgeten, eller andra stora dokument redan en vecka innan de skall offentliggöras, mot löfte att journalisterna väntar med att återge innehållet.

Del av etablissemanget

De första kishaklubbarna bildades i slutet av 1800-talet, av journalister som tillsammans ville sätta press på regeringen att lämna ut information. Samtidigt hade regeringen under kejsar Meiji insett vikten av propaganda, och klubbarna visade sig vara ett effektivt sätt för dem att föra ut sin version av vad som skedde i landet.
Idag är kishaklubbarna enligt många kritiker föga mer än slutna kompisklubbar som har skaffat sig ett orättvist monopol på information. Andra har hävdat att kishaklubbarna likriktar den japanska politiska journalistiken. Den kanske allvarligaste kritiken handlar om att kishaklubbarna blivit en del av det politiska etablissemanget, så att journalister där drar sig för att gräva för djupt när de skriver om politiker som har sitt arbetsrum bara några våningar upp eller ned med hissen, eller femtio meter längre bort i samma korridor. Det krävdes också en biståndsorganisation (Peace-Winds Japan) för att avslöja mutskandalen kring den liberaldemokratiske toppolitikern Suzuki Muneo förra året. Å andra sidan, menar kritiker, har kishaklubbsjournalister varit desto snabbare att starta drev mot några av de mesta politiska reformisterna, som förra utrikesministern Tanaka Makiko.

Makten över informationen

Hälso- och välfärdsministeriets kishaklubb ligger på nionde våningen, mitt inne i departementsbyggnad nr. 5. Här samsas nio medieföretag om utrymmet, bland andra Asahi-Shinbun, en av världens största dagstidningar, med en upplaga på över 8,3 miljoner exemplar (2002). Komoriya Kiyomitsu är informationschef på Asahi-Shinbun, men har arbetat som både lokaAllmänhetens rätt att veta

Kishaklubbarna har varit utsatta för kritik många gånger. Efter andra världskriget drog NSK, dagspressens riksorganisation, upp nya riktlinjer för kishaklubbarna, med tanken att journalister aldrig mer, som under kriget, skulle bli regeringens propagandaredskap. Sedan dess har systemet ständigt varit omdebatterat, inte minst för att vara slutet. Både USA och EU har dessutom begärt att klubbarna skall upphöra, med argumentet att de skadar den fria konkurrensen på mediemarknaden. En del klubbar beviljar nämligen bara japanska medier medlemskap, och hänvisar utländska journalister till de särskilda kishaklubbar som skapats för korrespondenter.

När EU i ett dokument till den japanska regeringen hösten 2002 föreslog kishaklubbarnas avskaffande, jublade nog många utlandskorrespondenter i Tokyo. Däremot nämndes inte med ett ord klubbarnas ursprungliga syfte: att försvara allmänhetens rätt att veta. Dagstidningen Mainichi-shinbun skrev lite syrligt på sin ledarsida (den 28 december 2002) att europeiska och amerikanska japanskribenter verkar ägna mer energi åt fylla i hemmapublikens bild av Japan, än att ta reda på fakta.

Förra året publicerade NSK återigen nya riktlinjer för kishaklubbar. Huvudtemat i dem är öppenhet. Enligt de nya riktlinjerna skall klubbarna ha som regel att släppa in de medieföretag som delar organisationen övergripande mål och etiska värderingar. Kishaklubbarnas utrymmen i myndigheternas lokaler skall också vara tillgängliga för andra journalister. Samtidigt slår man fast att kishaklubbarna är ett nödvändigt medel för att säkra allmänhetens rätt till information.

Vilka brister eller förtjänster klubbarna än må ha, framstår de i alla fall som en bekväm inrättning, för både politiker och journalister. Politiker kan föra ut sina budskap till landets alla stora medieföretag i ett slag, och journalister har en direktkanal till makthavarna.

Dagstidningen Yomiuri-shinbuns reporter Sonoura Kentarô visar runt på sin arbetsplats på Hälso- och välfärdsministeriets kishaklubb. I anslutning till företagens små extraredaktioner ligger ett sammanträdesrum och ett lite större rum för presskonferenser.

– Om jag som journalist skulle vilja träffa utrikesministern idag, så kommer hon säkert inte bara för min skull, säger Sonoura Kentarô. Om kishaklubben ordnar en presskonferens blir det en helt annan sak. På mindre orter fungerar det säkert annorlunda, men Tokyo är så stort. Här skulle det inte fungera utan kishaklubbar.
– Sedan tycker jag personligen att man kunde släppa in fler i klubbarna, men det är ju upp till varje klubb. Många är nog oroliga för vad som skulle hända med journalistiken om vem som helst kunde gå med i en klubb.

FAKTA: Kishaklubbar
De första klubbarna startades i slutet av 1800-talet. Idag finns runt 800 kishaklubbar i Japan.
Klubbarna lyder under NSK, den japanska dagspressens riksorganisation. Ett av klubbarnas syften är, enligt NSK, att med gemensamma krafter säkra journalisters tillgång till information.
De allra största medieföretagen har journalister vid nästan alla klubbar. I allmänhet har varje företag två eller tre journalister vid en klubb, och en normalstor klubb utgörs av journalister från ett tiotal företag.

FAKTA: Dagstidningar i Japan
De flesta japanska dagstidningar kommer ut med en morgon- och en kvällsupplaga. Det är vanligt att prenumerera på båda.
Dagspressen har en sammanlagd upplaga på 584 exemplar per tusen invånare. (Sverige: 475 exemplar per tusen invånare. 1994, Nationalencyklopedin)

LÄNKAR:

Kommentera