Jag har räknat omnämnanden i programbladet för Kristallengalans seminarier. Talare som talar två gånger räknas dubbelt. Enligt gendercounter.net så fördelar sig samtliga som framträtt på Kristallenseminarierna sedan 2006 (var och en bara räknad en gång) så här: ♂ 185 (67 %) · ♀ 93 (33 %).

Det var Malin Ströman som reagerade på snedfördelningen i årets program, och misstänkte att Kristallens samarbete med Sime gjort snedfördelningen värre. Det vet jag inget om, men Sime har ett grundmurat dåligt rykte när det gäller jämställdhet.

Andra artikeln av två om de japanska kishaklubbarna. Jag skrev dem vid JMK.

Tanaka Yasuos kollegor har slutat komma förbi och hälsa på honom på hans kontor. Det verkar å andra sidan inte bekomma honom nämnvärt. Tanaka Yasuo blev nyligen omvald för andra gången till guvernör i Nagano, ett landsbygdslän i mellersta Japan med två miljoner invånare. Något av det första han gjorde när han var ny på sin post var att flytta sitt kontor, från tredje våningen i länsskrapan, till ett oansenligt litet rum med glasvägg på nedre botten. Det var ett sätt att visa att han menade allvar med sina vallöften om större öppenhet och insyn i länspolitiken. I glasburen, längst ned i huset, kan vem som helst gå förbi och se sin guvernör arbeta.

Nu har politikerna i det regionala parlamentet slutat komma förbi guvernörens kontor, ens för att bara växla några fraser. Det beror säkert inte enkom på glasburen – Tanaka Yasuo är känd som en rätt egensinnig politiker och relationen mellan honom och parlamentet är ansträngd. Han har redan blivit avsatt genom ett misstroendevotum – och återvald i extravalen som följde. Men öppenhetspolicyn – och glasburen för den delen – har varit särskilt kontroversiell.

Ett extra hörn i järntriangeln

Den 15 maj 2001 tillkännagav Tanaka Yasuo vid en presskonferens att han tänkte kasta ut kishaklubbarna ur länsstyrets lokaler. Tre klubbar hade haft arbetsutrymmen där, på skattebetalarnas bekostnad. Nu skulle klubbarnas journalister, som alla kom från de stora dagstidningarna och tv- och radiokanalerna, tvingas bevaka länets politik på samma vilkor som lokaltidningar, tidskrifter och lokala tv-stationer. Kishaklubbarna skaffade andra lokaler och försvann aldrig riktigt, men för de flesta reportrar blev det meningslöst att gå dit. Dessutom, meddelade Tanaka Yasuo, skulle guvernörens presskonferenser i fortsättningen arrangeras av guvernören själv, och inte som tidigare av de sexton medieföretagen i länets kishaklubbar. Något liknande hade bara hänt en gång tidigare i Japan, och då på kommunal nivå, i den lilla turistorten Kamakura.

– Kishaklubbarna har blivit kompisklubbar. Och de hade gratis tillgång till allt här; telefon, fax, utrymmet, till och om personal, säger Tanaka Yasuo, och lägger till att man kanske rent av kan likna journalistkåren vid ett extra hörn på den japanska ”järntriangeln”. Järntriangeln är annars en term som journalister brukar använda, när de kritiserar de nära banden mellan det konservativa regeringspartiet liberaldemokraterna, statsbyråkratin och storföretagen.

Fler infallsvinklar

Kishaklubbarnas lokaler på tredje våningen tömdes, och kopiatorn, faxen och telefonen flyttades två våningar upp till ett nytt presscentrum, öppet för alla och envar. Akahane Yôsuke, reporter på Shimin-Times, en lokaltidning i Matsumoto i mellersta Nagano, är sin tidnings enda utsända i residensstaden. Han sitter på presscentret varje dag, och skriver sina artiklar på en bärbar dator. Hans tidning blev först härom året medlem i en kishaklubb, och innan guvernör Tanaka genomförde sin reform var han utestängd från pressutrymmena i länsskrapan. Det är just de små lokaltidningarna som har vunnit på reformen. Veckotidningarna ägnar sig fortfarande ganska lite åt politik, och frilansarna är försvinnande få. Det sägs att några nyfikna privatpersoner, framför allt studenter, dyker upp ibland, men det är de många lokala dagstidningarna som plötsligt tagit över presscentret. Akahane Yôsuke på Shimin-Times är nöjd med att nu kunna arbeta under samma förutsättningar som reportrar på de stora drakarna. Men vare sig han eller någon annan här tror att journalistiken har förändrats särskilt mycket för att kishaklubbarna försvunnit.

–Vi har kanske fått fler infallsvinklar på nyheter i tidningarna nu när inte alla journalister umgås på samma ställe, det är intressant, säger Maruyama Kôichi, redaktionschef på Shinanomainichi-shinbun (Shinano dagblad). Men, skyndar han att lägga till, om journalister har problem med till exempel likriktning i rapporteringen, så ligger det problemet hos journalistkåren. Lösningen kan inte vara att ta bort kishaklubbarna.

Shinanomainichi-shinbun är Naganos största dagstidning och kanske den som hårdast kritiserat guvernör Tanaka för avskaffandet av kishaklubbarna. Maruyama Kôichi kan räkna upp rader av brister hos kishaklubbsystemet, men han har svårt att förstå varför guvernören skulle lägga sig i det och därmed också beröva hans journalister ett av deras arbetsverktyg. Just för att Tanaka Yasuo så tydligt deklarerat vikten av öppenhet, har han också kommit billigt undan med att avskaffa kishaklubbarna. Men den dag ett nytt, mindre öppet styre tar vid, kommer det kanske att bli enklare att hålla pressen på armlängds avstånd när kishaklubbarna är försvunna.

– Det kan inte vara dåligt att journalister har en direkt ingång till makten. Nu står Tanaka väldigt starkt för öppenhet, men vad händer efter Tanaka? Det är det som bekymrar mig mest just nu, säger Maruyama Kôichi.

”Kishaklubbarnas tid ute”

När kishaklubbarna blev utkastade från styrets lokaler i Nagano skrev Fujita Hiroshi, professor i journalistik vid Jôchi-universitet i Tokyo, i en artikel att han trodde att det skulle ge återverkningar över hela landet. Så blev aldrig fallet.

– Jag trodde det i början. Men skall man se det hela på sikt så tror jag att det kan leda till en mer aktiv journalistkår, säger han. Det blir allt lättare att hitta vägar att nå ut med information direkt till människor eller organisationer. Jag gillar inte allt guvernör Tanaka gör, men det här var ett bra steg. Det kan betyda att journalister tvingas bli mer aktiva och röra sig och träffa folk mer än de gör idag.

När Fujita Hiroshi, med tretton år som utrikeskorrespondent i Vietnam och USA i bagaget, jämför japansk journalistik med andra länders, tror han ändå inte att klubbarna utgör någon större skillnad.
– Om journalister och makthavare umgås gör de det i nog i mindre grupper, och oavsett om kishaklubbarna finns eller inte.
Han menar att kishaklubbarna är ett system som redan överlevt sig självt. Och han tror att deras tid är ute, i alla fall i sin nuvarande form, direkt knutna till myndigheter och verk.
– Om tio år har de nog inte försvunnit, men deras uppgifter har säkert förändrats.

”Medier driver ju inte gärna kampanj mot sig själva”

Nästan på årsdagen två år efter att kishaklubbarna kastades ut samlas fem reportrar, som inte är ute på något särskilt jobb, framför tv:n i det nya informationscentret i länsskrapan i Nagano för att se lunchnyheterna. Huvudnyheten är den mystiska vita sekten som i en lång karavan av vita skåpbilar med aluminiumfolie för fönsterrutorna turnerat mellersta Japan en tid. De har just kommit in i Nagano, och borgmästaren i byn de anlänt till tar emot massmedieuppbådet i gummistövlar och rutig skjorta. ”Ja, inte vet jag om de tror på det där egentligen…”, säger han och ser så bildmässig ut i sin lantbrukarmundering att alla tv-fotografer omkring honom måste ha svårt att hålla saliven på plats. Efteråt står fem reportrar kvar framför tv:n och småpratar om nyheterna och vad som hänt i övrigt.

Det är knappast ovanligt att reportrar från olika tidningar på det här viset samlas på samma ställen och gör samma nyheter. Kritiken som riktats mot kishaklubbar för att likrikta journalistiken har säkert bäring på vilken plats som helst där reportrar umgås. Guvernör Tanaka Yasuo tycker att problemet handlar om lata journalister.
– Jag delar ut mitt mobilnummer och säger åt journalister att de får ringa mig när som helst, men det är aldrig någon som ringer. Politiska reportrar är vana vid att bara kunna sitta och ta emot information. Jag vill gärna se journalister som tar för sig, säger han.
Han döljer inte att han är besviken över hur hans reformer tagits emot av pressen i Nagano.
– Idag, med internet, har snart alla tillgång till samma information – och det verkar det inte som om alla journalister kan förlika sig med. Om jag vore journalist skulle jag skriva om våra reformer och det nya presscentret här, men en del tidningar har förbigått det med tystnad. Men det är klart, medierna driver ju inte gärna kampanj mot sig själva.

FAKTA: Tanaka Yasuo
Född 1956 i Tokyo
Försörjde sig som författare innan han blev vald till guvernör i Nagano för Liberalerna.
Har profilerat sig genom att stoppa flera dammbyggen i Nagano, och genom att försöka reformera japansk regionalpolitik.
Avsattes genom ett misstroendevotum men blev återvald i extravalen som följde. Blev tidigare i år omvald för en andra period.

Första artikeln av två om de japanska kishaklubbarna. Jag skrev dem vid JMK.

Det finns inga röda skinnsoffor och inga barskåp i hörnen. Reporterklubben vid hälso- och välfärdsministeriet i Kasumigaseki i Tokyo är långt ifrån nidbilden av ett slutet, hemligt sällskap. Dörren står på vid gavel och ingen försöker hindra den som vill komma in och titta. Därinne ser det mest ut som ett ovanligt rörigt kontorslandskap, med skrivbord avgränsade av kontorsskärmar, boktravar och tidningshögar som på sina ställen nästan når taket, och lite överallt anslagstavlor med ministrars dagsscheman och pressmeddelanden om den senaste Sars-utvecklingen. Men hur anspråkslösa de än ter sig väcker japanska reporterklubbar, kishaklubbar, som den på hälso- och välfärdsministeriet, starka känslor. Inte minst bland dem som inte får bli medlemmar.

Vid snart sagt varje japansk myndighet finns en kishaklubb. Egentligen lyder kishaklubbarna under NSK, den japanska dagspressens organisation, men i praktiken är varje klubb självstyrande, och dess medlemmar fria att bestämma vem som skall släppas in i klubben. Kishaklubbarna har oftast egna lokaler hos sin myndighet, där medlemsjournalister kan arbeta, och dit politiker och tjänstemän bjuds in till presskonferenser eller utfrågningar. För journalister vid de stora medieföretagen i Japan är kishaklubbarna en viktig väg att skaffa information.

Den japanska offentlighetslagstiftningen är mest inriktad på att bevara dokument till eftervärden. De flesta myndighetsdokument blir inte offentliga förrän efter ett eller flera år, andra lämnas inte ens till arkivering. Det har gjort det än viktigare för journalister att försäkra sig om andra vägar att skaffa information. Klubbarna har varit ett sätt att skapa sådana vägar, och dessutom sätta kraft bakom journalistkårens och allmänhetens krav på snabb och korrekt information från myndigheterna.

På kishaklubbarna är det ofta journalisterna som bestämmer när presskonferenser skall hållas. Dit släpps ofta budgeten, eller andra stora dokument redan en vecka innan de skall offentliggöras, mot löfte att journalisterna väntar med att återge innehållet.

Del av etablissemanget

De första kishaklubbarna bildades i slutet av 1800-talet, av journalister som tillsammans ville sätta press på regeringen att lämna ut information. Samtidigt hade regeringen under kejsar Meiji insett vikten av propaganda, och klubbarna visade sig vara ett effektivt sätt för dem att föra ut sin version av vad som skedde i landet.
Idag är kishaklubbarna enligt många kritiker föga mer än slutna kompisklubbar som har skaffat sig ett orättvist monopol på information. Andra har hävdat att kishaklubbarna likriktar den japanska politiska journalistiken. Den kanske allvarligaste kritiken handlar om att kishaklubbarna blivit en del av det politiska etablissemanget, så att journalister där drar sig för att gräva för djupt när de skriver om politiker som har sitt arbetsrum bara några våningar upp eller ned med hissen, eller femtio meter längre bort i samma korridor. Det krävdes också en biståndsorganisation (Peace-Winds Japan) för att avslöja mutskandalen kring den liberaldemokratiske toppolitikern Suzuki Muneo förra året. Å andra sidan, menar kritiker, har kishaklubbsjournalister varit desto snabbare att starta drev mot några av de mesta politiska reformisterna, som förra utrikesministern Tanaka Makiko.

Makten över informationen

Hälso- och välfärdsministeriets kishaklubb ligger på nionde våningen, mitt inne i departementsbyggnad nr. 5. Här samsas nio medieföretag om utrymmet, bland andra Asahi-Shinbun, en av världens största dagstidningar, med en upplaga på över 8,3 miljoner exemplar (2002). Komoriya Kiyomitsu är informationschef på Asahi-Shinbun, men har arbetat som både lokaAllmänhetens rätt att veta

Kishaklubbarna har varit utsatta för kritik många gånger. Efter andra världskriget drog NSK, dagspressens riksorganisation, upp nya riktlinjer för kishaklubbarna, med tanken att journalister aldrig mer, som under kriget, skulle bli regeringens propagandaredskap. Sedan dess har systemet ständigt varit omdebatterat, inte minst för att vara slutet. Både USA och EU har dessutom begärt att klubbarna skall upphöra, med argumentet att de skadar den fria konkurrensen på mediemarknaden. En del klubbar beviljar nämligen bara japanska medier medlemskap, och hänvisar utländska journalister till de särskilda kishaklubbar som skapats för korrespondenter.

När EU i ett dokument till den japanska regeringen hösten 2002 föreslog kishaklubbarnas avskaffande, jublade nog många utlandskorrespondenter i Tokyo. Däremot nämndes inte med ett ord klubbarnas ursprungliga syfte: att försvara allmänhetens rätt att veta. Dagstidningen Mainichi-shinbun skrev lite syrligt på sin ledarsida (den 28 december 2002) att europeiska och amerikanska japanskribenter verkar ägna mer energi åt fylla i hemmapublikens bild av Japan, än att ta reda på fakta.

Förra året publicerade NSK återigen nya riktlinjer för kishaklubbar. Huvudtemat i dem är öppenhet. Enligt de nya riktlinjerna skall klubbarna ha som regel att släppa in de medieföretag som delar organisationen övergripande mål och etiska värderingar. Kishaklubbarnas utrymmen i myndigheternas lokaler skall också vara tillgängliga för andra journalister. Samtidigt slår man fast att kishaklubbarna är ett nödvändigt medel för att säkra allmänhetens rätt till information.

Vilka brister eller förtjänster klubbarna än må ha, framstår de i alla fall som en bekväm inrättning, för både politiker och journalister. Politiker kan föra ut sina budskap till landets alla stora medieföretag i ett slag, och journalister har en direktkanal till makthavarna.

Dagstidningen Yomiuri-shinbuns reporter Sonoura Kentarô visar runt på sin arbetsplats på Hälso- och välfärdsministeriets kishaklubb. I anslutning till företagens små extraredaktioner ligger ett sammanträdesrum och ett lite större rum för presskonferenser.

– Om jag som journalist skulle vilja träffa utrikesministern idag, så kommer hon säkert inte bara för min skull, säger Sonoura Kentarô. Om kishaklubben ordnar en presskonferens blir det en helt annan sak. På mindre orter fungerar det säkert annorlunda, men Tokyo är så stort. Här skulle det inte fungera utan kishaklubbar.
– Sedan tycker jag personligen att man kunde släppa in fler i klubbarna, men det är ju upp till varje klubb. Många är nog oroliga för vad som skulle hända med journalistiken om vem som helst kunde gå med i en klubb.

FAKTA: Kishaklubbar
De första klubbarna startades i slutet av 1800-talet. Idag finns runt 800 kishaklubbar i Japan.
Klubbarna lyder under NSK, den japanska dagspressens riksorganisation. Ett av klubbarnas syften är, enligt NSK, att med gemensamma krafter säkra journalisters tillgång till information.
De allra största medieföretagen har journalister vid nästan alla klubbar. I allmänhet har varje företag två eller tre journalister vid en klubb, och en normalstor klubb utgörs av journalister från ett tiotal företag.

FAKTA: Dagstidningar i Japan
De flesta japanska dagstidningar kommer ut med en morgon- och en kvällsupplaga. Det är vanligt att prenumerera på båda.
Dagspressen har en sammanlagd upplaga på 584 exemplar per tusen invånare. (Sverige: 475 exemplar per tusen invånare. 1994, Nationalencyklopedin)

LÄNKAR:

• NSK, de japanska dagstidningarnas riksorganisation, om kishaklubbar